THE JEANS BIBLE på riktigt.

 

Jeansen, kallades från första början waist overalls, de var arbetsbyxor och räknades från början mer som ett redskap än ett plagg. (Namnet jeans härstammar antagligen från Genoa, Italien, ”Genoese” eller ”Genes”, då tyget man ursprungligen använde, inte denim, till arbetsbyxor, hade sina rötter där). När man senare började använda, nästan uteslutande, denim, så fick namnet hänga med. Märket ”Can’t Bust ’Em” ska ha, redan 1925, kallat sina svarta waist overalls, ”Frisko Jeens”. Jeansen som vi känner dem idag, kom så tidigt som 1873 då Levi Strauss (För övrigt bar han aldrig ett par då de var arbetarbyxor och han var handelsman) och skräddaren Jacob Davis tog patent på sina arbetsbyxor med kopparnitförstärkta fickor (Går lite rykten om att det va Jacobs fru som blev less på att mannen hennes alltid kom hem med trasiga brallor efter jobbet, så hon nitade dom satans brallorna så hon skulle slippa laga dom varje kväll, så bakom det smarta ligger alltså en kvinna(! ;)…) Även om liknande plagg producerades innan, av t.ex. ”Can’t Bust ’Em”, så var det den här uppfinningen som revolutionerade plagget. Den tillförde styrka vid punkter på byxan där de var som mest utsatta för slitage. Det här gjorde en typ av ”boom” av denimmärken vid sena 1800- tidigt 1900-tal. Alla som ville vara något såg till att införskaffa sig ett par schyssa work-wear byxor. Några av de tidiga och mest kända var:

                     

Eloesser-Henemann (1851), ”Can’t Bust ’Em”(Sålde byxor men inte med nitarna)

                      Levi Strauss & Co. (1873), Levi’s(The birth of the blue jean! 20Maj)

                      Hamilton Carhartt (1884), Carhartt

                      OshKosh B’Gosh (1895), OshKosh

                      Neustadter Brothers (sent 1800), Boss of the Road

Hudson Overall Co. (1904), Hudson (döptes 1919 till Blue Bell Overall Co.)

H.D. Lee Mercantile Company (1911), Lee

Brownstein, Newmark & Louis (tidigt 1900), Stronghold

Blue Bell (1919), Wrangler

 

På den här tiden var det även vanligt att man inte bara märkte sina labels med vilket märke det var, utan också var tyget kom ifrån. Om det stod att tyget var från Amoskeag, Erwin eller Cone Mills så kunde man lita på att de var bra(!) kvalitet.

Levis Strauss & Co.’s patent(Copper rivets) gick ut 1890 vilket resulterade i att nästan alla byxor tillverkade därefter tog efter med kopparnitar.

Denimtyget visade sig så bra som arbetsklädsmaterial att H.D. Lee Mercantile Co. 1913 lanserade en helkroppsoverall i jeanstyget och kallade dem för ”Union-alls”. Den blev så populär så att 1917 blev den ett officiellt plagg för den amerikanska armén under första världskriget (På vissa håll så sägs det även att armén hade 501:or och en trucker jacka på sig). 1927 lanserades den med dragkedja. För att försöka promota användandet av dragkedja i work-wear för första gången så skapade man en tävling. Målet var att komma på ett passande namn. Vinnaren blev det konstiga, spännande, ”Whizit”, pga. ljudet när man drog dragkedjan upp och ner. Skitbra.

Hopslagningen av Big Ben Manufacturing Company och Blue Bell Overall Company, 1926, ledde till födseln av Wrangler, ett av USA’s starkaste denimmärken, framför allt i väst. 1929 Så rasade den Amerikanska börsen, och startade ”the Great Depression” vilket va helt OK för oss som älskar jeans! För det betydde att arbetarna inte hade råd att ha på sig något annat än sina arbetskläder, vilka oftast var gjorda i denim. Kollar man på bilder från den här tiden så har de flesta på sig sina slitna, nedsmutsade denims.

Denim blev standard för fackliga arbetare och i fängelser. Detta ledde till att fler märken dök upp på marknaden för att möta efterfrågan. Levis Strauss & Co. och Lee var aldrig skakade uppe på toppen, men massa andra tävlade så gott de kunde för att få nå upp.

Western-filmer blev poppis i USA och så klart hade våra western hjältar jeans på sig, med det så blev byxorna synliga för fler i samhället. Jeansen började på så sätt få en liten stämpel om sig att stå för oberoende och individualism. Då de främst var tillgängliga i väst, började Dude Ranches dyka upp. En Dude Ranch var en ranch där stadsbor kunde åka till på semester och vara cowboy över helgen, lite lagomt så där. Utan att behöva slita med allt som fanns att göra på gården utan bara göra det roliga, valla kor, njuta av lång turer i sadeln och grilla. Där kunde man också köpa med sig hattar, lasson och jeans så man kunde ha något fränt att visa upp när man väl kom hem. (Snap-buttons som finns på alla våra Sawtooth-skjortor kom från rodeon. Om cowboyen ramlade av och fastnade så skulle skjortan bara öppnas och inte slitas sönder, as bra!)

En annan grej som gjorde att jeansen spreds och blev populära, var att priset på bilar sjönk samt att järnvägsnätet började byggas ut. När sedan andra världskriget kom så fick övriga världen syn på dessa plagg och det var inte ovanligt att amerikanska soldater fick frågan om de ville sälja sina byxor. De hade ju på sig likadana byxor som favorit western-skådisarna!

Men det var brist på materiel och många var ombedda att spara in på ”onödiga” detaljer. Så tyvärr var Levi’s tvungna att ta bort cinch-back(Spänne bak i svanken), nitar på myntfickan och i grenen(Spånas om att den lika gärna togs bort, pga. när man satt runt brasa så blev de lite för varmt just ’’där’’. Även att den niten kunde slita på sadeln, vilket var onödigt och dyrt och ”the Arcuate”, alltså bågarna på bakfickan, målades dit istället för att sys (titta på LVC’s repro av 501an från 1944). Dessutom fick man inte använda koppar till nitarna, så istället använde man stålnitar med kopparfinish.

Efter kriget blev jeansen mer ansedda som avslappnade byxor snarare än arbetskläder. Motorcykelklubbar gjorde dem till standard och de syntes även och fick ett otroligt genomslagen på den yngre publiken, på vita duken. Sportade av Marlon Brando i ”The Wild One” och James Dean i ”Rebel Without a Cause”. Två snygga, tuffa och dundercoola rebeller. Ungdomarna älskade dem, men inte föräldrar och skolor. Det blev, på många håll, förbjudet att bära jeans i skolan. Vilket, självklart, resulterade i att de ”coola kidsen” genast var tvungna att ha ett par. Så det tuffaste man kunde ha på sig på 50-talet var alltså ett par mörka, upprullade shrink-to-fit jeans och en vit t-shirt. Typ som idag.

Runt 1960 ändrade LS&CO officiellt namnet på sina byxor, från overalls, till jeans. De ville hänga med på vad ungdomarna redan kallade plagget. Ungdomarna som vid det här laget var anti-krig, till skillnad från tidigare, rebeller och upprorsmakare valde, precis som man ska som rebell, att använda jeans. Men de började visa sin personlighet i dem på ett sätt man inte gjort tidigare. Genom att klippa sönder, sy om, måla och sy fast märken på dem var det nu inte bara ett klädesplagg utan ett sätt att få fram sin åsikt och personlighet. Nu började även tjejerna få upp ögonen för detta fantastiska plagg.

På 1970-talet boomade jeansen ännu en gång. Designerjeans började dyka upp på artister och de som hade råd att betala. Jeansen började bli en statussymbol och fick 1971 till och med pryda omslaget på Vogue. För att inte tala om Rolling Stones album ”Sticky Fingers”, fotat av Andy Warhol. En av de mest populära designerna under den här tiden var en man som hette Bill Blass som för att förklara hur denim blivit så populärt lite snyggt sa: ”Levi’s are the best single item of apparel ever designed”. Och denim höll på att bli en riktigt stor industri som många, lite dyrare designers, hängde på.

1974 introducerade Lee förtvättade jeans för att möta efterfrågan på jeans som var lite mjukare. Det var då, när de skickade ett par råa brallor till den lokala tvätten för att mjuka upp dem som de började experimentera med vad som skulle komma att bli en multimiljonindustri. Jeanstvättar! 1987 lanserade de den första ”acid washen”.

Första halvan av 80-talet började den klassiska stadkanten försvinna från 501an, till följd av att man började byta från gamla 27”-30” vävstolar till nyare 60”+ stolar. Detta gjorde att samlandet på gamla vintagejeans började. Folk ville ha de med den gamla selvagen. Så under 90-talet, då jeansen blev lite mer oversized, letade jeansnördarna gamla brallor för fulla muggar, för billiga pengar dessutom. Både LS&CO och Lee märkte detta och startade varsin vintage inspirerad linje. Levi’s Vintage Clothing (inte Levi’s Vintage Collection som Johan Hurtig skrev i Café’s Jeansbibel 2011) och Lee Authentics. I vilka de försöker återskapa sina gamla klassiska modeller så nära original som möjligt.

 

Var kom då namnet denim ifrån? Man brukar ofta säga att namnet kommer ifrån den franska termen ”serge de Nimes”, alltså ett sergetyg från Nimes. Ett sergetyg är en twillväv gjord av en blandning av ull och silke, vilket gör det ganska osannolikt att det vi känner som denim har sina rötter i det här. På 1600-talet i frankrike fanns det ett ullblandat twilltyg som såldes som ”nim”, vilket inte heller låter troligt med tanke på dagens tyg. I England på 1600-talet fanns dock ett twilltyg som såldes som ”de nim”, man tror att de kallade det nim för att få det att låta lite dyrare och exotiskt. Samtidigt fanns ett tyg kallat ”jean”. ”Jean” var ett bomulls-, linne- och/eller ull- blandat tyg från Genoa i Italien. Från början importerades det från Italien, men mot slutet av 1600-talet vävdes det i Lancashire, England. Någon gång innan 1700-talet var ”jean” producerat i England uteslutande gjort av bomull och började få ett rykte om sig att vara väldigt tåligt. En stor skillnad mot det som blev kallat denim och ”jean” var att ”jean” vävdes med två likfärgade trådar medan denim använde två olikfärgade, en vit och en färgad (senare nästan exklusivt indigo). England hade goda förbindelser och handlade med USA, så det är mer troligt att tyget vi idag syftar till, när vi pratar om jeans eller denim, ursprungligen kom ifrån England, snarare än Frankrike eller Italien.

De första waist overallerna som producerades var gjorda med tyg från Amoskeag Manufacturing Company i Manchester, New Hampshire. De började producera denim på mitten av 1800-talet och var på 1870-talet en av största denimleverantörerna till Levi Strauss. 1915 hade dock en ny leverantör dykt upp, Cone Mills från North Carolina. De fick 1922 ensamma rättigheter att förse Levi Strauss & Co med denimtyg. De finns fortfarande och är en av de största tillverkarna av denim i världen. De började med att öppna deras väveri Proximity 1896. Och, bortsett från några år på 60-talet, Proximity producerade inget annat än denim till den dag de stängde 1978. När det gick som bäst tryckte de ut 49 miljoner yards denimtyg om året! Men trots det ville folk ha mer. Så de byggde 1905 deras andra väveri, White Oak Mills i Greensboro, North Carolina. Ett väveri, som livnärde en hel byggd under sin prakt. Det står fortfarande och trycker ut ca 40 miljoner yards per år. Ibland dyker en del grejer i vår kollektion upp med tyger därifrån.

Vi hoppar fram lite i tiden och skiter i Lee och deras sjuka Jelt Denim som ska ha klarat en knäpromenad motsvarande ett maraton. På obehandlad betong dessutom, utan att göra hål på tyget. Eller blivit fastspänt runt däcken på en racerbil som körde full fart i 50 miles, utan att skada tyget. Hamnade i ”Ripley’s Believe It Or Not” 1939. Fat chance Lance, säger jag…

Wrangler däremot sa sig vara de första som gjort svart denim, 1950. De kom på idén för att göra kläder till en, på den tiden, känd TV-personlighet. Det blev en hit som används än idag. En annan innovation de kom på var ”broken twill”. Då Levi’s använde sig av right hand twill, och Lee gärna använde left hand twill, körde Wrangler broken, en vävteknik då man varierar hållet åt vilket spåren i tyget går. Detta för att förhindra att benen på byxan inte skulle vrida sig, vilket alla(?) vet att jeansben, speciellt gjorda med tyger från gamla vävstolar, har en tendens att göra.

På 60-talet började Cone Mills experimentera med stretchfibrer som lycra och annat i sina vävar. Bara en liten notis…

En av de största och mest betydande ändringarna i denimproduktionen berodde på effektivitet. Pga den stora hungern efter jeans på 70-talet var man tvungen att komma på ett sätt att få fram mer tyg snabbare. Man kom då på att man skulle göra väven bredare (vilket Lee iofs hade gjort långt tidigare, dock fortfarande på skyttelstol) och man började använda projektilstolar istället för skyttelstolar. Dessa klippte av den vita tråden, väften, i ändarna, så den inte låste tyget vid kanterna och formade en så kallad stadkant, selvage eller self edge. Kärt barn… T.ex. jubileumsmodellen av 501an och den grymma, mörka jeansskjortan i bomulls och linneblandning. Kan vara en kul förklaring till varför de är lite dyrare. Detta resulterade i en mer jämn väv som gick otroligt mycket fortare att göra. Tyvärr så tappade man den vackra kanten och var tvungen att lägga lockstitchsömmar i slutet på tyget för att säkra det. Man tappade också det slubbiga, ojämna i tyget som byxor från innan 1985 hade. Därför blev de tidigare jeansen samlarföremål.

 

De allra första 501orna tillverkades 1873, då kallades de waist overalls och var gjorde av 9oz. denim. De hade en bakficka, med synliga nitar, bågarna på fickan, en liten klockficka (aka myntficka, goody pocket, clockpocket, gold pocket), cinch back, hängselknappar och en nit i skrevet. Känns det igen? Lägg till en tvätt och du får skruvade ben, ta sen bort nitarna från bakfickan, hängselknapparna och lägg till bälteshällor och du får ett par Engineered, eller Utility byxor.

För att urskilja sig från andra byxor satte man redan från början dit en läderpatch bakpå byxan, men först 1886 dök two horse-patchen upp.

Ungefär 1901 lade man till den andra bakfickan, samtidigt började man kalla de för overalls.

1922 lades bälteshällor till vid midjan, hängselknapparna och cinch backen fanns fortfarande kvar, men klipptes ofta av om ägaren hellre använde bälte.

1927-30 började Cone Mills producera 10oz. red selvage denim exklusivt för 501 jeans. Den röda tråden (aka-mimi) lades till den helvita selvagen för att särskilja denimen för LS&CO mot den för andra märken.

1937 togs hängselknapparna bort.

Den ensamma niten i grenen försvann på 40-talet, mycket pga dess värmeledande egenskaper i ett lite temperaturkänsligt område…

Bågarna är ett av de äldsta överlevande varumärkeskännetecknen idag. Fram till 1947 så gjordes de med en single needle-maskin. Typ de vi har i butikerna, vilket gjorde det näst intill omöjligt att få de helt symmetriska. Efter kriget började man använda en double needle-maskin istället vilket ger symmetri och den lilla diamanten på spetsen.

På 50-talet byttes läderbiten ut mot en extra stark ”läderlik” pappbit för att spara pengar.

1966 tog man bort bakficksnitarna helt.

När Cone fick sina mer kostnadseffektiva vävstolar 1983 lade man ner produktionen av red line selvage-tyget och började istället med XXX denim.

 

Att göra ett par 5-ficksjeans idag tar betydligt kortare tid än för hundra år sen. Ett par jeans tar ca 9,5 min att skära och sy, och processen kan innehålla så många som 30 pers. Medan ett par vintage repros kan ta upp till 5 dagar att göra, inkl tvätt och slitningsprocess. Där ser man ganska snabbt varför vissa byxor är dyrare än andra.

Det börjar med att man skär ut bitar ur väven med hjälp av en maskin inte helt olik en bandsåg. Man lägger upp, upp till 450 meter(!), med tyg i ca 68 lager och skär ut de samtidigt. Inte konstigt då att varje byxa kanske inte är exakt likadan som den andra. ”Bandsågen” skär, enligt ett förprogrammerat mönster, ut tygstycken. Tillräckligt för ungefär 34 jeans åt gången. Sen syr man på alla mindre detaljer till de större bitarna, som fickor, hällor och blixtlås. Sen går det ungefär 15 steg på produktionståget, där de flesta stegen är gjorda för hand. Det sista som görs är att skära ut knapphålen och sätta dit knapparna.

När de tvättas används fem grundläggande ”våta” varianter, det här utvecklas hela tiden och är sjukt häftigt. Går typ lika fort i utvecklingen som mobiltelefoner. Nästan iaf. Men här kommer som sagt fem basic varianter:

Sköljning: Det mest grundläggande steget där man tar en rå byxa och sköljer ut stärkelse samt krymper den. Ibland används även medel för att få byxan mjukare.

Blekning: Blekmedel används för att göra byxan ljusare.

Stentvätt: Gör man för att få en lite använd känsla på byxan. Kan utföras genom att använda pimpsten eller olika enzymer. Görs i en stor industritvättmaskin. INTE HEMMA!!

Tvätt med kemikalier: Pimpsten används här också, efter att ha blivit dränkt kemikalier för önskad effekt.

När detta är gjort går man på finishen. Alltså om det ska vara några fläckar, slitage, hål, reparationer eller broderi

 

Hur görs då tyget? Det är nog inte många av de som kommer in i butiken som tänker på vilket jobb som ligger bakom tyget. De tänker nog mest på hur slutprodukten ser ut, med tvätt och slitning. Faktum är att det är en jäkla process bakom bara själva tyget. Först ska garnet göras:

Jag hade tänkt ta upp ringspunnet garn. De finns open-end också, vilket var poppis på sent 80 till mitten av 90-talet. Halvcoolt, slits inte lika snyggt och är inte lika skönt och följsamt som ringspunnet. Det är mer stumt. Ringspunnet börjar man iaf med att öppna och tvätta bomullen genom att separera fröna från den råa bomullen. Sen pressas bomullen till balar, varje bal ca 250 kg. Balarna öppnas sen för att låta bomullen expandera och tillåta ytterligare tvättning. Lövpartiklar, damm och annan smuts tas bort med hjälp av en maskin som även fluffar upp bomullen. Ytterligare rengöring utförs när man lägger upp fibrerna i samma riktning. Kortare fiber tas bort. En tunn bomullsväv formas och matas in i kardningsmaskinen som förvandlar mattan till en tunn tråd. Sen rätas fibrerna ut och tråden blandas med andra trådar. Sex trådar blandas ihop och dras ut till en smalare och finare tråd, trådarna blir här ungefär fyra gånger längre. Sen börjar man spinna och dra tråden ännu mer, tills man får den rätta storleken (500 g denimtråd kan vara så långt som 6 km). Men går sen igenom tråden för att hitta fel på den, hittar man ett fel så klipper man bort det och splitsar sen ihop den igen.

För att sedan göra en denimväv måste man färga varptråden. Detta görs genom att tråden träs på ett sådant sätt att den doppas i flera kärl av indigo och sedan kommer upp i luften för att låta indigon oxidera, den är nämligen grön från början men blir blå efter oxidering och mörkare efter flera dopp. Vanligt är mellan sex och tio dopp. När tråden torkat trär man vävmaskinen med de mörkt blå trådarna. Dessa åker igenom ett dopp i en tung stärkelse för att klara av påfrestningarna under själva vävprocessen, därav att ett par råa jeans är hårda som kartong. Överflödig stärkelse pressas bort och tråden torkas än en gång. När det sen är dags att väva tyget förs en naturfärgad väfttråd fram och tillbaka mellan de indigofärgade varptrådarna. Detta kan göras genom att man kontrollerar varje varptråd separat. På moderna maskiner kan man göra tyger som är över 2000 meter långa.

 

Hur ska man tvätta sina fantastiska jeans? Det beror lite på vad man vill få ut av det. Om vi delar upp jeansen i tre kategorier: Förslitna, sköljda och råa.

Förslitna byxor ska man alltid vara lite mer försiktig med då de redan genomgått en slitningsprocess. Se dessa som ett par ”finbyxor" eller ett par gamla jeans. Vilket du vill. I och med att de gått igenom den här processen kan man inte räkna med att de ska klara av samma påfrestningar som ett par ”nya” byxor. Dessutom används ofta lite bättre, eller tåligare, tid på dessa för att de inte ska falla ihop direkt när man kommer hem med dem. Så mitt tips är att man använder ett milt, tvålbaserat tvättmedel, låg temperatur och så lite varv som möjligt i centrifugen. Absolut ingen torktumling eller sköljmedel. Man skulle bara kunna skölja dem i vatten, men nackdelen är att smuts syns bättre på ljusa byxor än mörka och det blir inte alltid superrent av en sköljning.

Sköljda byxor, t.ex. jubileumsmodellen av 501an, kan man göra lite som man vill med. Antingen tvättar man dem sällan, eller inte alls, eller så tvättar man dem ofta. Det beror på vilken typ av slitning man vill ha på dem. Tvättar du ofta så får du en mer jämn slitning på byxan, tänk gamla gubbar som kommer in med sina gamla byxor. Tvättar du dem däremot sällan så får du skarpare kontraster mellan de områden som slitits och de som hållit sig förhållandevis fräscha. Typ black driften. Och med sällan så gäller allt från 3-18 månader (aktiv användning) mellan tvätt. Sant för båda dessa metoder är dock att det är bra att vänta ett tag innan första tvätt, så byxorna får lite tid att forma sig efter just dig och bli mer personliga.

Råa byxor finns det en mängd varianter på hur man bör göra. Viktigast att tänka på är att de kommer att krympa. Första tvätten, oftast mycket, men de fortsätter sedan att krympa lite under de första 10 tvättarna. Är man osäker på hur mycket de kommer att krympa så är ett hett tips att köpa ett par som sitter bra från början. Bada/duscha med dem, använda dem tills de har börjat töja sig. Därefter blötlägger man dem, töj ut dem genom att gå i dem igen. När de töjt sig igen gör man om proceduren. Fortsätt så ett tag tills man märker att de inte drar ihop sig märkvärt efter blötläggningen. Sen kan man börja köra skonsamma tvättar. Men tänk på att alltid köpa ett par som är åtminstone två tum för långa. Det går visserligen att sträcka ut dem, men aldrig till längden de var från början.

Vet man däremot ungefär hur mycket tyget drar ihop sig vid tvätt så brukar ett bra tips vara att köpa en tum stora i midjan och sen slänga dem i tvätten innan man börjar använda dem. Därefter töja ut dem till lagom storlek genom användning.

Jeans är bland det häftigaste som finns och det är ballt att Levi’s håller i taktpinnen än idag! (161år senare;)..)